skolios

Äntligen börjar jag kunna sitta upp lite mer, kan även gå på toaletten själv. Det har nu gått en vecka och jag början kunna se framsteg. Jag blir dock trött snabbt och sover fortfarande mycket. Har mycket ont i magen, hela tiden. Den smärtan tar nästan över ryggsmärtan som har lugnat sig lite nu. Börjar äta lite, en macka till frukost! Märker att jag inte har någon känsel i mina vänstra revben samtidigt som det gör ont hela tiden. Anders (doktor) säger att det är normalt och att känseln ska komma tillbaka, men det kan ta tid. 

Någon dag blir bakslag, efter att det gått bra någon dag får jag helt plötsligt jätteont igen. Nästa dag vänder det och jag kan duscha själv, börjar kunna sitta vid datorn längre stunder och är även uppe och går lite själv ibland. Börjar sova hela nätter, har inte så ont längre och får mindre medicin. Börjar äva att gå i trappor med sjukgymnasten och tränar lite axlar och nacke. Börjar snacka hemgång och efter 10 jobbiga dagar får jag äntligen komma hem!

Natten var hemsk, vaknade varje kvart-halvtimme och hade så fruktansvärt ont, obeskrivlig smärta. Jag vaknar också av att jag spy ner mig två gånger (nice) eftersom vissa reagerar så mot morfinet. Det var inte skönt att byta kläder heller eftersom det gjorde ont minsta lilla jag rörde mig. 

Jag får äntligen sova någon timme och när jag vaknar har jag inte så ont. Mamma kommer förbi och även Malin. Sover mellan orden och orkar inte vara särkillt social. Sjuksköterskorna tar även bort det andra dränaget. 

Under dagen får jag mer och mer ont, sover nästan hela tiden, 10-15 minuters intervaller. Dricker för lite, äter inget alls, har ingen vilja att ens sitta upp. Kräker, har ont, kräker. Så spenderade jag dagen och får ont när dem sprutar in morfin i handen så de byter ingång till halsen, mycket bättre. Allt gör ont, minsta lilla någon rör sängen så kommer smärtan. Katetern tas bort, dricker nästan inget, får en näringsdryck men mår bara illa.

Eftermiddagen är hemsk, får mycket morfin men skriker av smärta. Tvingar mig upp för att gå lite med gåstolen, det gör mycket ont men det är bra att röra sig lite. Vrider mig mest hela tiden, kan inte ligga på något sätt och allt är bara jobbigt och irriterande.

första gången med gåstol. 

en blandning av morfin och trötthet..

prinsen kom för att se om allting hade gått bra. kärt återseende

jag fick en pannkaka som snart kom upp igen (grön av medicinerna) och tyckte synd om mig själv efter alla stick i händerna.

I halsen fick jag också sladdar, som är instuckna intill hjärtat. Där kan man få större mängder tex morfin än i armvecket eller handen. Sladden sitter fast med stygn och gör inte ont att ta bort.

Jag vaknade redan vid 5, låg och drog mig tills sjuksköterskorna kom vid ca 6 och sa åt mig att duscha. Duschen igen, med svamparna, och sen gick jag och la mig igen. Får sedan 1 lugnande, 1 alvedon, 1 förebyggande mot värk, och 1 mot blödning. De säger till mig att kl. 8 är det dags, och jag börjar förbereda mig mentalt. Om det ens går? 

Kl. 8 blev jag körd till operationsavdelningen, och jag fick säga hejdå till mamma vid slussen. Nu vill jag inte alls mer och jag känner gråten i halsen. De skickar in mig i ett rum och där är massor med gröna människor. En av kvinnorna säger: har du varit med i Kämpinge Gymnasterna? Ja, det har jag. Då visade det sig att det var en liten flicka och pojkes mamma och jag vet mycket väl vem hon är. Det lugnade mig lite. Jag fick en nål i armvecket och sen får jag en sån sak över mun och näsa. Efter det somnar jag.



Jag vaknar upp lite till och från och här har jag ingen tidsuppfattning alls, vet inte om det är dag eller natt. Jag har inte ont och det första jag känner efter är om jag kan röra benen. Det kan jag, tack tack tack, jag andades ut lite. Jag har en väldigt hög dos morfin i mig så jag är inne i min egen värld, vaknar, somnar, vaknar, somnar. Ber om vatten men får inget utan får suga på en liten klubba som är doppad i vatten. Detta ber jag om hela tiden.

Helt plötsligt står mamma framför mig och jag blir jätteglad och förvånad, egentligen skulle mina föräldrar inte få komma till uppvaket eftersom jag är 19 och räknas som vuxen. Jag är rätt lullig och kommer inte ihåg så mycket men fick lite kramar och pussar och sedan kom även pappa. Allting är lulligt och jag somnar till hela tiden. Mamma och pappa fick bara vara där en stund och när dem hade gått somnade jag. Efter ett tag blev jag förflyttad till ett annat uppvak där jag äntligen fick ringa Ludde, och vad jag sa kommer jag inte ihåg haha. Men glad var jag i alla fall.

Redan nu på uppvaket märker dem att jag inte har så ont och bestämmer sig för att ta bort morfinet i droppet så jag får min pump redan nu, vilket var jobbigt. Eftersom jag inte fick morfin hela tiden så började jag nu känna av smärtan mer och mer, och även om jag tryckte jag aldrig att det hjälpte. Jag försökte sova så mycket jag kunde men vaknade nästan varje kvart så det var en lång natt med mycket smärta. 

Äntligen har jag tagit mig tid till update. Egentligen är det inte för att jag har haft ont/mått dåligt utan mest för att jag är så lat att jag inte har orkat. Men nu idag har jag ork!